fenomen

Jag klippte mig för en dryg vecka sedan. Inget märkvärdigt, det blev kortare men jag blev inte på något sätt omstöpt. Därför förväntade jag mig inte att det skulle skapa något större rabalder hos folk i min närhet, det gjorde det inte heller. Några uppmärksamma själar påtalade dock faktumet och berömde frisörens kunnande.

Men så finns det varje gång man är nyklippt alltid minst en som liksom hoppar över den där sista detaljen:

- Har du klippt dej?

- Ja...

Tystnad.

Har jag missat något här? Är det en komplimang i sig att påtala att någon har klippt sig?

Jag ar i Vilnius pa kurs. Fin stad, bra mat, god "bers" osv.

Nu sitter jag och nagra andra doktorander i en datasal och "gor vara behov".

Jag har precis lanat ut mitt USB till en norska som ska ha det tills imorgon. Det kanske var dumt?

Eller "dumsnellt" som lilleskutt skulle ha sagt.

De finns i tidningar, i radio, i bloggar och framförallt i TV. De kommer med mer eller mindre innehållslösa analyser som återanvänds som om de vore pantburkar. Man blir lätt mer än trött på dem.

Det finns dock några som faktiskt har något att komma med, som har tänkt på det där som inte många andra har tänkt på. Som har ett innehåll i sina analyser. Glenn Strömberg är en av dem. Han säger inte bara "nej jag menar Kalmar vann för att de var stabila bakåt idag och skapade flest chanser framåt". Han kommer även med några tydliga exempel på varför de skapade fler chanser och varför de var "stabila bakåt". Såhär ser Glenn ut:


Glenns kollega Pär Zetterberg (nedan) är tyvärr ett levande exempel på den dåliga analytikern. Han kan säkert mycket, men han lyckas bara förmedla vad vem som helst kan se och kommer aldrig med en förklaring till varför "Elfsborg var det starkaste laget idag".  Han levererar den ena platta klyschan efter den andra och jag vrider mig, plågad, i TV-soffan. Den som tittar på "Fotbollskväll" kan antagligen de mest basala förutsättningarna: man ska göra mål och försöka att inte släppa in några. Då krävs det att "experten" har något mer att komma med. Det har tyvärr inte "Pärra".

Tidigare ikväll var jag på den allsvenska fotbollsmatchen mellan Örebro och Örgryte. För en gång skull hade vi sittplats, främst för att se spelet bättre. Och nog såg vi bra, vi satt nära planen men en bit upp så man kunde följa spelet in i minsta detalj. I den 15:e matchminuten kliver en försenad familj förbi oss där vi sitter. Precis när de står framför oss blir det 1-0 till ÖSK. Av matchens alla 5400 sekunder ska de stå framför oss precis den sekund det blir mål. Jag var så förbannad att jag inte ens kunde förmå mig att glädjas åt målet. Även om det "bara" var ett självmål var det fördjävla snöpligt.

Sen fick vi se 3 mål till av Örgryte. När dom var klara med sin "varannan framåt"-show blev det till slut 2-2.

På tal om självmål, här är ett annat, ganska osannolikt sådant:

Nu har Felipe Massa vaknat ur sin medvetslöshet efter olyckan för drygt en vecka sedan då han under en tidsträning i Formel 1 träffades i huvudet av en bildel, därför känns det nu ok att publicera vad jag hörde i samband med olyckan:

Jag tror det var P3-nyheter som förkunnade att:

"Läget för Formel 1-föraren Felipe Massa, som förolyckades igår, är allvarligt men stabilt."

I min vokabulär betyder förolyckad att man är död. Och ja, är man död är ju det både ett allvarligt och ganska stabilt tillstånd.

Det går nästan inte en dag utan att man åtminstone stör sig, men ofta också blir ordentligt förbannad, på någon av sina medmänniskor. Det kan röra sig om stort och smått; från folk som för ett jävla liv i kupén under en lång tågresa till livsfarliga idioter som inte ska ha körkort. De flesta övertramp som bevittnas lämnas dock utan åtgärd. Det tycker jag är fel. Jag tycker att vi ska tillrättavisa varandra i mycket större utsträckning. Som en okänd person gjorde häromdagen när min väns bil gick sönder och inte "orkade" in i parkeringsrutan:

Det här inlägget kommer att handla om glömska men först:

Ikväll vid 20-tiden spelar Tommy Tornberg & The Days Of Wine and Roses på Lilla Gömman (Norrmandska gården) i Sala. Om du befinner dig inom 10 mils radie är det väl värt ett besök. Vi kommer att spela många låtar. Några av dem kan man förlyssna på här.

Såhär kan det se ut när Sveriges hetaste, osignade band uppträder i Sala:

I onsdagens NA kunde man läsa att det trots krisen går hyfsat bra för handeln. Med tanke på vilka det går bäst för syns det dock att folk har det ganska jävligt just nu:

Drabbas han av plötslig minnesförlust?



Jag finner ingen annan förklaring.

Igår installerades Zlatan "Ibra" Ibrahimovic i Barcelona. Jag följde spektaklet på TV4 Sport. 18.30 skulle presskonferensen dra igång. Klockan blev 19, "jaja dom är ju inte så noga med tider där nere i sydeuropa", tänkte jag. Klockan blev 19.30 och 20. Man fick lyssna på spanska journalister som försökte lära sig svenska fraser och en svensk journalist som försökte översätta vad dom i övrigt sa (fast han uppenbarligen inte kunde spanska).

Jag skulle precis stänga av och göra bättre saker när mannen, myten 20.30 kom in på presskonferensen (försenad pga strul med kontraktet). Sedan följde en orgie av artighet och platta kommentarer och jag ångrade så bittert att jag kastat bort 2-3 timmar av mitt liv på detta. Idag mår jag ännu sämre när jag tänker på det.

En sak som är lite kuslig: när jag hade genomlidit väntan och presskonferens fick jag plötsligt för mig att jag var Zlatan, när jag gick ut med soporna så kändes det som att "här kommer Zlatan och ska slänga soporna, nöjd och glad för det nya kontraktet". När jag kom in igen och tittade mig i spegeln såg jag Zlatan.

Idag känns det hela absurt. Varför skulle jag vara Zlatan? Han är ju bevisligen i Barcelona, det är inte jag.

När jag tidigare skrev om att hälsa (ett inlägg som togs på största allvar av några läsare, sorry) kom jag att tänka på en episod i gymnasiet.

Jag gick tillvalskursen Historia C och där träffade jag på en massa jämnåriga elever som jag aldrig hade haft nåt att göra med tidigare. En av dessa var en skarpsinnig tjej som läste sam internationell. Vi hade ett par diskussioner i klassrummet och var liksom "bekanta" med varandra.

En dag möttes vi i en helt tom korridor och eftersom vi var "bekanta" tyckte jag att det var på sin plats att hälsa. Det tyckte inte hon. Hon stirrade bara rakt fram och gjorde ingen ansats att ens titta på mig. När jag mitt i mitt "hej" insåg att det inte skulle besvaras försökte jag rädda situationen genom att börja nynna: he...åbappadampampam. Sen gick jag in på toa, lade mig i fosterställning och viskade för mig själv:

"Det är ju fan att folk inte kan koderna".

Det här är ett så roligt fenomen så jag lär återkomma till det. Detta får symbolisera hjärnsläppet denna gång:

Huruvida ens agerande ses som positivt av omgivningen eller inte är väldigt beroende av sammanhang. Vissa människor har svårt för det där. "När ska jag bete mig på vilket sätt?", undrar de.

Här kommer därför två exempel på vad man kan/bör och inte kan/bör göra i två situationer som vid en första anblick kan ses som liknande men som i själva verket är väldigt olika:

1. När en kamera åker fram är det oftast helt okej att "dra på smilbanden".
2. När ens partner (eller vem det nu må vara) ligger och dör på en strand är det däremot läge att vara allvarlig, även i händelse av fotografering.

Annars kan man lätt anses ha "taskig tajming":

Jag spelar i ett band (bakom en s.k. "singer-songwriter"), vi är mycket bra (lyssna här!). Tidigare under sommaren var vi ute på en liten gatuspelningsturné på västkusten. Vi spelade i Göteborg, där de veckan efter förbjöd gatumusikanter som inte har tillstånd, vilket troligen inte berodde på oss utan på tiggare som sitter och tutar i ett munspel för att göra en "motprestation". Jag tycker hur som helst att det är synd. Ett feltänk. De kommer att inse sitt misstag.

Sen tog vi våra kappsäckar och åkte till Grebbestad (!) Med tanke på uppmärksamheten vi fick där är det inte troligt att de haft besök av gatumusikanter förut, åtminstone inte ett helt band med trummor och allt (men vem har haft det å andra sidan).

Såhär såg det ut i Göteborg:



Och såhär i Grebbestad (fantastiskt fin liten håla):


Själv återfinns jag bakom kameran och syns därför inte men jag spelar i alla fall basen, "världens viktigaste instrument" enligt förståsigpåarna. Men det där lägger jag mig inte i, jag bara spelar.