fenomen

Jag är en väldigt plikttrogen person som sällan eller aldrig bryter mot regler. Det spelar ingen roll vem som satt upp dessa regler, jag gör som jag blir tillsagd. Jag antar, helt okritiskt, att reglerna tillkommit av en god anledning.

Detsamma gäller för anvisningar. Om man ombeds bete sig eller göra på ett visst sätt på en viss plats så följer jag det.

En av alla dessa saker som jag tar på största allvar är detta med streckkoderna i mataffären. Man ombeds via skyltar och via text på de där pinnarna (som varje kund SKA placera efter sina varor så att varorna inte blandas ihop) att vända varans streckkod mot sig. Det brukar saknas en motivering men jag tror att det beror på att kassapersonalen ska slippa vända och vrida på varorna och på så sätt minska belastningen på diverse leder. Dessutom går det mycket smidigare i kassan; det finns dyrbara sekunder att tjäna (så vänd på streckkoderna era arroganta, lata jävlar!).

Själv har jag efter många år av vändande utvecklat en sällan skådad finess för det där. Jag vet precis var streckoden går att finna på respektive vara och vänder därför snabbt och galant alla varor rätt. Så att det knappt märks, och jag slipper framstå som den där löjliga killen som gör som han blir tillsagd. Såhär kan det se ut när jag handlar:

En sak som stör mig en aning är att jag näst intill aldrig har blivit tackad av kassapersonalen för att jag följer dessa anvisningar. En enda gång har jag blivit tackad under alla mina år som streckkodsvändare! Fattar de inte att det allra effektivaste sättet att bibehålla ett gott beteende är att belöna det, och då menar jag inte med rabatt eller ett telefonnummer eller liknande, ett jävla tack räcker!

Nu såhär när våren på allvar börjar visa sig börjar också väderpratet dugga tätt. Jag har ett problematiskt förhållande till väderprat.  Jag har som princip att aldrig vara den som tar upp vädret till diskussion och om nån gör det med mig mår jag riktigt dåligt faktiskt. För mig är det så tydligt att man inte har nåt annat att prata om när det ämnet dyker upp.

Jag menar, man pratar ju aldrig om vädret med nån man känner och gör man av nån anledning det så kan man vara säker på att samtalet är påväg att gå över i en pinsam tystnad. Väder är döden för alla samtal!

När jag jobbade i hemtjänsten var det en mycket klok gammal dam som sa: "Vad skulle vi prata om om inte vädret fanns?" Hon insåg att det enda vi hade gemensamt var det väder vi var tvugna att anpassa oss till. Det fick mig att undra: Kan man ha en diskussion om vädret utan att kallprata?

Jag tog upp denna fråga med min bror en gång och bara det kändes som kallprat. Man kan fan inte ha en ordentlig, riktig diskussion om vädret. Ni behöver alltså inte svara på frågan …

Ikväll har ÖSK tagit sin första hemmaseger i årets allsvenska! Det var kallt något så djävulskt och spelet värmde inte direkt till en början. Efter en halvtimme fick dock ÖSK straff och en Helsingborgsback blev utvisad, då blev det plötsligt lite varmare. Kim Olsen missade straffen, blev kallt igen. Till minut 60 då samme Olsen revancherade sig genom att sparka bollen ur händerna på målvakten och in i nät! Sen var det mysigt och varmt resten av matchen. Mycket trevligt!

Jag upptäckte att polisen hade planerat en konstig insats ikväll. Kolla på de här bilderna:

Idag gjorde jag en förskräcklig upptäckt. En mobil i havrebollarna! Tänk om jag hade ätit den? De är ju riktigt små nuförtiden!

Jag har så länge jag kan minnas haft något av en anal personlighet (det har blivit liiite bättre med åren). Detta betyder inte att jag på något sätt är pedant, tvärtom är jag väldigt ostrukturerad och slarvig. Däremot är jag petig med vissa saker, enkla faktauppgifter till exempel.

När jag var liten tog det sig i uttryck genom att jag ofta rättade mina vänners felaktiga uppfattningar om sakers tillstånd, om de vidhöll sin ståndpunkt kunde det bli bråk. En grej som ofta var ett hett diskussionsämne var sångtexter. Innan vi behärskade engelska språket någorlunda bra kunde mina vänner (ibland även jag) höra de mest bisarra textraderna. En kille var särskilt låttextdyslektisk. Han hörde ”Diskomaskin” när dr Albans brudar sjöng ”this time I’m free (to do what I want”. Det blev det ju såklart inte bråk om för det var ju inte så svårt att övertyga honom om det orimliga i det han tyckte sig höra. Däremot blev det livliga diskussioner när en annan kompis fick för sig att han hörde Per Gessle sjunga ”I could never hurt someone I love, she’s all like girls.” Jag tyckte att ”she’s all I’ve got” både var mer troligt, rent språkligt och att det faktiskt lät som att Per sjöng det. Det tyckte inte min kompis. Så det blev bråk, mamma fick bryta.

Den allra värsta fellyssningen står dock en god väns lillebror för. Nästa gång du lyssnar på U2 ”Sunday bloody Sunday” ska du låta dig höra en skåning som sjunger ”Små negrer i sanden”. Oklart hur en femåring kan ha vokabulär till att höra något dylikt.

Du kanske har ett eget exempel på detta fenomen? Dela gärna med dig i så fall...

Jag har fortfarande inget ordentligt luktsinne. Det mesta luktar fortfarande kokosmjölk, jag har med andra ord fortfarande en släng av Parosmi. Kokos är fortfarande en helt okej doft att känna hela tiden, men det är klart jag är lite trött på den.

Det är när sånt här inträffar som man verkligen börjar uppskatta saker man annars tar för givet. Jag saknar verkligen vissa dofter, de subtila som sprider sig i köket när man gjort väldoftande grejer t ex. Om jag får ett normalt luktsinne igen ska jag uppskatta alla nyanser av dofter jag känner. Även de som luktar illa.

Det är svårt att avgöra om man luktar svett eller gott när allt man känner är kokos...

När jag var liten...och det började närma sig vår, nånstans mars-april...

Då sa alltid min mamma att jag inte skulle ta av mig jackan hur varmt det än blev, för man ska nämligen "svettas in våren". Annars kan man faktiskt lätt bli förkyld av den lömska vårluften (för det är ju aldrig så varmt som man upplever det). Jag har alltid kört stenhårt på det där, gör det fortfarande. Jag går såklart inte runt i vinterjacka när det är 15 grader ute men jag får heller inte för mig (som killen i bakgrunden nedan) att det är sommar och sol och att man kan ha kort, tajt kjol vid den temperaturen. Att man måste vara så jävla ivrig...jag förstår inte.


Jag har öppen skinnjacka, precis rätt vid 15 grader. Men killen i bakgrunden har fått för sig att 15 grader är en tropisk temperatur...stackaren.

Vi har väl alla personer omkring oss som överanvänder vissa ord. Vi gör det dessutom själva. Själv överanvänder jag (och vissa andra i min närhet) begreppet ”bisarrt”, även när något inte är bisarrt utan bara något utöver det vanliga. ”Lars Berghagen är verkligen bisarrt smart”, skulle nån av oss kunna säga (om han hade varit det). Sen när något verkligen är bisarrt, typ Fritzl-fallet, då är ordet helt urlakat och betyder ingenting!

 

En f.d. bekant (jag vet, inget smickrande epitet) lade till ordet ”dylikt” efter nästan allt han sa. Och han drog ut på det: Jag drack lite öl och dyliikt, kunde han säga till exempel. En god vän berättade att ett av hans befäl i lumpen la till ”motsvarande” efter allt han sa. ”Johansson, hämta ammunition, motsvarande!”. Man vill ju liksom berätta för dessa människor att det inte är okej att använda vilka ord som helst när som helst men det kanske blir en chock för dem. Tänk om de tror att man kan säga ”dylikt” eller ”motsvarande” i slutet på varje mening? I så fall vill jag klargöra en sak: Det kan man inte!

Parosmi.

Jag googlade mina symptom och hamnade på en "fråga doktorn-sida". Där har en stackars 19-åring beskrivit snarlika symptom som de jag upplever. Här följer svaret (jag gillar att docenten använder begreppet "fenomen", det passar så bra liksom):

"*SVAR: /Docent Anders Cervin svarar: Det fenomen du beskriver är välkänt och kallas för Parosmi. Den exakta orsaken är inte känd men troligen beror det på en felkoppling i luktnerverna. Det är inte ovanligt efter infektioner. Någon behandling finns tyvärr inte, utan man får vänta ut detta. Det brukar rätta till sig."

Jag har svårt att förhålla mig till de där sista orden..."Det brukar rätta till sig". Ska det vara lugnande? För mig tyder det på att det finns en del fall då folk har fått gå och känna kokosmjölkdoft (eller vad det nu må vara) för resten av livet. Det vill inte jag! Hör du det docenten? Jag vill inte det!

(För säkerhets skull bifogar jag länken till svaret så att ingen kan anklaga mig för hittepå.)

Jo det är sant, i stort sett. Man kanske skulle kalla det luktrubbningar istället, det är mer rättvisande. Sedan senaste förkylningen känner jag samma jävla doft överallt; på toa, i köket, utomhus, hela tiden! Doften jag känner är som en blandning av kanel och kokosmjölk, det kunde ju ha varit värre (det är faktiskt ganska angenämt att det luktar kokosmjölk på toaletten) men det är tråkigt när man gjort en fin italiensk pasta och ska dra i sig doften och det luktar sött och konstigt.

Idag är det vår här i världen, själv känner jag bara värmen och ser solen, någon vårdoft får jag inte uppleva...bara kokos och kanel. Detta är ett konstigt fenomen. Jag ska kolla upp det lite närmare...



(Är det avloppsvatten som rinner genom Örebro, är det därför den heter Svartån? Det luktar hur som helst kokos)

Idag fastnade jag med jackan i bildörren. Centrallåset var ur funktion (blir så ibland) och jag gick runt och låste alla dörrar manuellt. När jag skulle låsa bakdörren råkade jag fastna med jackan i dörren. Jag satt preciiis så tajt fast att jag inte kunde sträcka in handen genom framdörren och låsa upp. Ett par damer i 45-årsåldern närmade sig och jag gjorde ett sekundsnabbt övervägande mellan att ta av mig jackan och låsa upp eller be dessa damer om hjälp. Jag valde det senare. De skrattade åt mig, visserligen tyckte jag också att det var roligt men deras skratt gav mig en olustig känsla. De skrattade delvis för att de hade makt över situationen, de bestämde om jag skulle få komma loss eller om jag skulle sitta fast (nu kunde ju jag ha tagit mig loss på egen hand, men det visste nog inte dom). En av damerna frågade om det var dolda kameran. ”Ja det är det, ni kan titta där borta”, sa jag. De vände sig om, när de vände tillbaka var jag borta...

Fredagen den 3 april kommer att gå till historien som en...historisk dag. Idag startar bloggen som kommer att revolutionera hela fenomenet bloggning. Bloggen heter fenomen.

På den här sidan kommer olika former av fenomen att behandlas, mer eller mindre varsamt. Det är bara en person som står bakom den här bloggen och det är Jag. Jag kommer att ta upp de fenomen som ramlar över mig i vardagen, fenomen jag länge funderat över eller som kommer till mig när jag minst anar det. Det kommer att vara allt annat än förutsägbart. Ibland kommer det att vara roligt, ibland upplysande, ibland genialiskt. Framförallt kommer det att vara en knivskarp skildring av samhällslivet och vad det innebär att vara människa i det.

Är du övertygad? Kom tillbaka om nån timme

Är du skeptisk? Kom tillbaka och låt dig övertygas!

Som Christer Ulfbåge envisades med att säga under OS i Sidney: "Vi é på gång!"