fenomen

Det här inlägget kommer att handla om glömska men först:

Ikväll vid 20-tiden spelar Tommy Tornberg & The Days Of Wine and Roses på Lilla Gömman (Norrmandska gården) i Sala. Om du befinner dig inom 10 mils radie är det väl värt ett besök. Vi kommer att spela många låtar. Några av dem kan man förlyssna på här.

Såhär kan det se ut när Sveriges hetaste, osignade band uppträder i Sala:

I onsdagens NA kunde man läsa att det trots krisen går hyfsat bra för handeln. Med tanke på vilka det går bäst för syns det dock att folk har det ganska jävligt just nu:

Drabbas han av plötslig minnesförlust?



Jag finner ingen annan förklaring.

Igår installerades Zlatan "Ibra" Ibrahimovic i Barcelona. Jag följde spektaklet på TV4 Sport. 18.30 skulle presskonferensen dra igång. Klockan blev 19, "jaja dom är ju inte så noga med tider där nere i sydeuropa", tänkte jag. Klockan blev 19.30 och 20. Man fick lyssna på spanska journalister som försökte lära sig svenska fraser och en svensk journalist som försökte översätta vad dom i övrigt sa (fast han uppenbarligen inte kunde spanska).

Jag skulle precis stänga av och göra bättre saker när mannen, myten 20.30 kom in på presskonferensen (försenad pga strul med kontraktet). Sedan följde en orgie av artighet och platta kommentarer och jag ångrade så bittert att jag kastat bort 2-3 timmar av mitt liv på detta. Idag mår jag ännu sämre när jag tänker på det.

En sak som är lite kuslig: när jag hade genomlidit väntan och presskonferens fick jag plötsligt för mig att jag var Zlatan, när jag gick ut med soporna så kändes det som att "här kommer Zlatan och ska slänga soporna, nöjd och glad för det nya kontraktet". När jag kom in igen och tittade mig i spegeln såg jag Zlatan.

Idag känns det hela absurt. Varför skulle jag vara Zlatan? Han är ju bevisligen i Barcelona, det är inte jag.

När jag tidigare skrev om att hälsa (ett inlägg som togs på största allvar av några läsare, sorry) kom jag att tänka på en episod i gymnasiet.

Jag gick tillvalskursen Historia C och där träffade jag på en massa jämnåriga elever som jag aldrig hade haft nåt att göra med tidigare. En av dessa var en skarpsinnig tjej som läste sam internationell. Vi hade ett par diskussioner i klassrummet och var liksom "bekanta" med varandra.

En dag möttes vi i en helt tom korridor och eftersom vi var "bekanta" tyckte jag att det var på sin plats att hälsa. Det tyckte inte hon. Hon stirrade bara rakt fram och gjorde ingen ansats att ens titta på mig. När jag mitt i mitt "hej" insåg att det inte skulle besvaras försökte jag rädda situationen genom att börja nynna: he...åbappadampampam. Sen gick jag in på toa, lade mig i fosterställning och viskade för mig själv:

"Det är ju fan att folk inte kan koderna".

Det här är ett så roligt fenomen så jag lär återkomma till det. Detta får symbolisera hjärnsläppet denna gång:

Huruvida ens agerande ses som positivt av omgivningen eller inte är väldigt beroende av sammanhang. Vissa människor har svårt för det där. "När ska jag bete mig på vilket sätt?", undrar de.

Här kommer därför två exempel på vad man kan/bör och inte kan/bör göra i två situationer som vid en första anblick kan ses som liknande men som i själva verket är väldigt olika:

1. När en kamera åker fram är det oftast helt okej att "dra på smilbanden".
2. När ens partner (eller vem det nu må vara) ligger och dör på en strand är det däremot läge att vara allvarlig, även i händelse av fotografering.

Annars kan man lätt anses ha "taskig tajming":

Jag spelar i ett band (bakom en s.k. "singer-songwriter"), vi är mycket bra (lyssna här!). Tidigare under sommaren var vi ute på en liten gatuspelningsturné på västkusten. Vi spelade i Göteborg, där de veckan efter förbjöd gatumusikanter som inte har tillstånd, vilket troligen inte berodde på oss utan på tiggare som sitter och tutar i ett munspel för att göra en "motprestation". Jag tycker hur som helst att det är synd. Ett feltänk. De kommer att inse sitt misstag.

Sen tog vi våra kappsäckar och åkte till Grebbestad (!) Med tanke på uppmärksamheten vi fick där är det inte troligt att de haft besök av gatumusikanter förut, åtminstone inte ett helt band med trummor och allt (men vem har haft det å andra sidan).

Såhär såg det ut i Göteborg:



Och såhär i Grebbestad (fantastiskt fin liten håla):


Själv återfinns jag bakom kameran och syns därför inte men jag spelar i alla fall basen, "världens viktigaste instrument" enligt förståsigpåarna. Men det där lägger jag mig inte i, jag bara spelar.

Det är skillnad på byggnader och byggnader. I Sverige är vi ganska duktiga på att bygga funktionellt och enkelt. Torn och tinnar är inte mycket för oss. "Skrytbyggen kan de få hålla på med på kontinenten", säger vi i Sverige.

Jag tänkte illustrera denna anspråkslöshet:

Det finns människor som inte kan tänka "out of the box". Som inte förstår när man driver med dem, som man inte kan vara sarkastisk mot för de tar det på allvar. Eftersom man gärna vill ha en etikett på folk, särskilt om de sticker ut lite, kan dessa människor lätt bli utpekade som att ha Asperger (som att det är nåt man har, som en infektion). Jag skulle vilja säga att dom är tröga (inte nödvändigtvis dumma, bara lite långsamma liksom). Alternativt tråkiga, med behov av rak kommunikation.

Hur som helst.

Jag stötte idag på ett stycke trög person när jag var och lämnade blod (bra karma till mig). När man lämnar blod får man (hos mitt landsting) 40 kr. att antingen spara, köpa blodgivarprylar för eller ge bort till välgörenhet. För att ytterligare spä på min goda karma brukar jag skänka bort det. Idag ville jag vara lite skämtsam och förvränga orden när jag berättade för receptionisten vilka som skulle få mina pengar:

Jag: "Jag ger dem till Runda korset."

Receptionisten: "Va? Runda korset?"

J: "Ja, just det Runda korset"

R: "Du menar Röda korset?"

J: "Nej, då hade jag väl sagt Röda korset?"

R: "Jag känner inte till Runda korset, det är i alla fall inget vi ger pengar till."

J: "Då ger jag väl pengarna till Röda korset då."

R: "Okej."

Jag vet inte. Det kanske är mig det är fel på?

Nu får vi lugna oss va?

137 232 (egentligen många fler)  personer är konstaterat smittade av svininfluensa världen över. 779 har dött. Det är 0,56 %. (DN.se)

Av svenskar har 238 fall anmälts (enligt Smittskyddsinstitutet). Två är allvarligt sjuka (av lunginflammation, som man inte vet på vilket sätt den är kopplad till influensan).

Media rapporterar om antalet döda, om allvarligt sjuka. Men det saknas perspektiv. Som det är nu är riskerna inte större än vid vårförkylningen (som kan ställa till det rejält för vissa). Däremot kan väldigt många bli sjuka, vilket kan ge störningar på viktig samhällsservice. Därför ska man vaccinera sig.

Men ta det lugnt, ok?

Att brasilianer har inställningen att fotboll är underhållning syns inte bara på spelet. Det syns också på tröjan eftersom i stort sett varenda spelare (som är nåt att ha) har ett artistnamn.

Vissa behöver inte (Roberto Carlos är till exempel tillräckligt snyggt). Andra behöver (man kan ju inte säga Ricardo Izecson dos Santos Leite, däremot "Kaká"). En annan brasse har idrottsvärldens mest kända artistnamn, han återfinns på bilden nedan.

Nu ska jag göra din kväll. Jag ska nämligen se till att du äntligen får reda på vilket artistnamn du skulle ha haft om du spelade i det brasilianska landslaget i fotboll. Artistnamnsgeneratorn fungerar så enkelt att man skriver in för- och efternamn (dubbelnamn fungerar dåligt) och trycker på enter.

Jag är "Mathiinho", ett ganska platt namn jämfört med exempelvis min syster som har omåttligt tuffa "Elminho da Santos".

Gå in HÄR och generera dig, kom gärna tillbaka och berätta vad det blev. Nu är din väntan över.

Jag var och fick bilen besiktad häromsistens. Man kan väl säga att underkännandet inte kom som någon större överraskning:

Fenomenet arga lappar känner vi ju väl till och jag har tidigare tagit upp detta (här). Men det finns även snälla lappar därute. De tenderar att vara mer personligt riktade och därför får man inte lika ofta tag på dem, vilket är lite missvisande. Jag tror faktiskt att det finns fler snälla än arga lappar, här är ett exempel (upphittad i centrala Uppsala i början av sommaren. Spontan och härlig, skriven som den är på ett Forex-kort):

Jag har ju inte uppdaterat utvecklingen av mitt förvrängda luktsinne (se tidigare inlägg om detta här, här och här). En kort sammanfattning för dig som inte har följt mitt öde: Efter en förkylning var kokosmjölk den enda doft jag kände, överallt. Åkomman kallas tydligen "Parosmi" och innebär troligen en störning i luktnerverna.

Så, hur har det gått för mig med detta aber?

Svaret är att det har givit med sig. Jag känner alla dofter och bara kokosmjölk luktar kokosmjölk. Det känns bra.

Ja jag vet, det är ett väldigt utjatat fenomen detta. Men nu när jag har ett så färskt och talande exempel kan jag ju inte låta bli.

Jag är som bekant på jobbet. Eftersom jag jobbar på ett universitet är bemanningen i övrigt ungefär 0,2 procent (ca 60 personer) på hela stället ("tomma korridorer" har fått en helt ny innebörd). Hur som helst stötte jag igår ihop med en annan av de här 60 personerna, som jag aldrig tidigare hade pratat med men som jag nu frågade om det fanns något alternativt kök att bereda sin mat i (i det ordinarie köket pågick golvvård och det var ordentligt igenbommat). Hon tipsade mig om ett annat kök och sen var det inte mer med det.

Idag sågs vi igen, i köket (som öppnat igen) när jag skulle ställa min mat i kylen. Vi sa pliktskyldigt hej båda två, vilket såklart är kutym när man dagen innan har bytt några ord och det saknas andra personer att prata med, inget konstigt.

MEN. När jag för ca 1 timme sen gick bort till köket för att äta min mat möttes vi igen. Jag står och väntar vid mikron, hon kommer in genom dörren. Jag lägger till det extremt löjliga "ja vi har ju ganska nyligen hejat du och jag"-leendet men hon säger hej...igen! Jag blev helt överrumplad av detta "hej" och det var ju försent att svara, jag hade ju redan givit henne leendet!

Säg att det var hon som gjorde fel, inte kan man heja två gånger på nån man inte känner inom loppet av två timmar?

Det är ju fan att folk inte kan koderna...