fenomen

Jag klippte mig för en dryg vecka sedan. Inget märkvärdigt, det blev kortare men jag blev inte på något sätt omstöpt. Därför förväntade jag mig inte att det skulle skapa något större rabalder hos folk i min närhet, det gjorde det inte heller. Några uppmärksamma själar påtalade dock faktumet och berömde frisörens kunnande.

Men så finns det varje gång man är nyklippt alltid minst en som liksom hoppar över den där sista detaljen:

- Har du klippt dej?

- Ja...

Tystnad.

Har jag missat något här? Är det en komplimang i sig att påtala att någon har klippt sig?

Jag ar i Vilnius pa kurs. Fin stad, bra mat, god "bers" osv.

Nu sitter jag och nagra andra doktorander i en datasal och "gor vara behov".

Jag har precis lanat ut mitt USB till en norska som ska ha det tills imorgon. Det kanske var dumt?

Eller "dumsnellt" som lilleskutt skulle ha sagt.

Det går nästan inte en dag utan att man åtminstone stör sig, men ofta också blir ordentligt förbannad, på någon av sina medmänniskor. Det kan röra sig om stort och smått; från folk som för ett jävla liv i kupén under en lång tågresa till livsfarliga idioter som inte ska ha körkort. De flesta övertramp som bevittnas lämnas dock utan åtgärd. Det tycker jag är fel. Jag tycker att vi ska tillrättavisa varandra i mycket större utsträckning. Som en okänd person gjorde häromdagen när min väns bil gick sönder och inte "orkade" in i parkeringsrutan:

Igår installerades Zlatan "Ibra" Ibrahimovic i Barcelona. Jag följde spektaklet på TV4 Sport. 18.30 skulle presskonferensen dra igång. Klockan blev 19, "jaja dom är ju inte så noga med tider där nere i sydeuropa", tänkte jag. Klockan blev 19.30 och 20. Man fick lyssna på spanska journalister som försökte lära sig svenska fraser och en svensk journalist som försökte översätta vad dom i övrigt sa (fast han uppenbarligen inte kunde spanska).

Jag skulle precis stänga av och göra bättre saker när mannen, myten 20.30 kom in på presskonferensen (försenad pga strul med kontraktet). Sedan följde en orgie av artighet och platta kommentarer och jag ångrade så bittert att jag kastat bort 2-3 timmar av mitt liv på detta. Idag mår jag ännu sämre när jag tänker på det.

En sak som är lite kuslig: när jag hade genomlidit väntan och presskonferens fick jag plötsligt för mig att jag var Zlatan, när jag gick ut med soporna så kändes det som att "här kommer Zlatan och ska slänga soporna, nöjd och glad för det nya kontraktet". När jag kom in igen och tittade mig i spegeln såg jag Zlatan.

Idag känns det hela absurt. Varför skulle jag vara Zlatan? Han är ju bevisligen i Barcelona, det är inte jag.

När jag tidigare skrev om att hälsa (ett inlägg som togs på största allvar av några läsare, sorry) kom jag att tänka på en episod i gymnasiet.

Jag gick tillvalskursen Historia C och där träffade jag på en massa jämnåriga elever som jag aldrig hade haft nåt att göra med tidigare. En av dessa var en skarpsinnig tjej som läste sam internationell. Vi hade ett par diskussioner i klassrummet och var liksom "bekanta" med varandra.

En dag möttes vi i en helt tom korridor och eftersom vi var "bekanta" tyckte jag att det var på sin plats att hälsa. Det tyckte inte hon. Hon stirrade bara rakt fram och gjorde ingen ansats att ens titta på mig. När jag mitt i mitt "hej" insåg att det inte skulle besvaras försökte jag rädda situationen genom att börja nynna: he...åbappadampampam. Sen gick jag in på toa, lade mig i fosterställning och viskade för mig själv:

"Det är ju fan att folk inte kan koderna".

Jag var och fick bilen besiktad häromsistens. Man kan väl säga att underkännandet inte kom som någon större överraskning:

Fenomenet arga lappar känner vi ju väl till och jag har tidigare tagit upp detta (här). Men det finns även snälla lappar därute. De tenderar att vara mer personligt riktade och därför får man inte lika ofta tag på dem, vilket är lite missvisande. Jag tror faktiskt att det finns fler snälla än arga lappar, här är ett exempel (upphittad i centrala Uppsala i början av sommaren. Spontan och härlig, skriven som den är på ett Forex-kort):

Ja jag vet, det är ett väldigt utjatat fenomen detta. Men nu när jag har ett så färskt och talande exempel kan jag ju inte låta bli.

Jag är som bekant på jobbet. Eftersom jag jobbar på ett universitet är bemanningen i övrigt ungefär 0,2 procent (ca 60 personer) på hela stället ("tomma korridorer" har fått en helt ny innebörd). Hur som helst stötte jag igår ihop med en annan av de här 60 personerna, som jag aldrig tidigare hade pratat med men som jag nu frågade om det fanns något alternativt kök att bereda sin mat i (i det ordinarie köket pågick golvvård och det var ordentligt igenbommat). Hon tipsade mig om ett annat kök och sen var det inte mer med det.

Idag sågs vi igen, i köket (som öppnat igen) när jag skulle ställa min mat i kylen. Vi sa pliktskyldigt hej båda två, vilket såklart är kutym när man dagen innan har bytt några ord och det saknas andra personer att prata med, inget konstigt.

MEN. När jag för ca 1 timme sen gick bort till köket för att äta min mat möttes vi igen. Jag står och väntar vid mikron, hon kommer in genom dörren. Jag lägger till det extremt löjliga "ja vi har ju ganska nyligen hejat du och jag"-leendet men hon säger hej...igen! Jag blev helt överrumplad av detta "hej" och det var ju försent att svara, jag hade ju redan givit henne leendet!

Säg att det var hon som gjorde fel, inte kan man heja två gånger på nån man inte känner inom loppet av två timmar?

Det är ju fan att folk inte kan koderna...

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har varit på Örebro universitet (min arbetsplats) idag.  Jag fick mig en kort titt på vår statsminister när han pratade med diverse journalister. Det var en annorlunda upplevelse. Man ser honom på TV var och varannan dag och nu var det som om han hade "klivit ut" därifrån. Något som slog mig var att han är ganska lång. Detta har jag inte reflekterat över tidigare. Han var liksom huvudet längre än de flesta på plats. Titta här:

Säpokillarna tittade strängt på mig när bilden togs men de bröt inte ner mig. Anders Borg såg jag inte men det är klart, vem fan vill prata med honom. Detta ska nu inte tolkas som moderatpropaganda, jag vill tvärtom faktiskt uppmana er att inte rösta på moderaterna (fast hellre dem än SD) i EU-valet på söndag.

Ja denna yrkesgrupp, även kallad "lapplisor" är väl en av de mest bespottade av världens alla yrkesgrupper. Det kan inte vara angenämt att få skit hur man än gör sitt jobb. Just det här skitkastandet (som säkert förekommer bokstavligen ibland) måste väl vara det som gör dem så otroligt snabba. Jag menar nog har jag haft mina p-böter genom åren men inte fan har jag sett nån sätta lappen på rutan. Man kan komma fram till bilen, se på lappen att den har lagts dit samma minut men ser man nån lappare? Icke!

Men så för ett par dagar sedan, i Uppsala, sittandes på New India, fick jag syn på en. Jag såg hela proceduren och till och med själva lappandet! Titta här:

Så de syns bevisligen ibland (även om ägaren till bilen på bilden aldrig såg denna parkeringsvakt). Jag undrar fortfarande hur man står ut med ett jobb när man inte får något positivt tillbaka. De måste ha jävligt bra personalfester...

Jag är en väldigt plikttrogen person som sällan eller aldrig bryter mot regler. Det spelar ingen roll vem som satt upp dessa regler, jag gör som jag blir tillsagd. Jag antar, helt okritiskt, att reglerna tillkommit av en god anledning.

Detsamma gäller för anvisningar. Om man ombeds bete sig eller göra på ett visst sätt på en viss plats så följer jag det.

En av alla dessa saker som jag tar på största allvar är detta med streckkoderna i mataffären. Man ombeds via skyltar och via text på de där pinnarna (som varje kund SKA placera efter sina varor så att varorna inte blandas ihop) att vända varans streckkod mot sig. Det brukar saknas en motivering men jag tror att det beror på att kassapersonalen ska slippa vända och vrida på varorna och på så sätt minska belastningen på diverse leder. Dessutom går det mycket smidigare i kassan; det finns dyrbara sekunder att tjäna (så vänd på streckkoderna era arroganta, lata jävlar!).

Själv har jag efter många år av vändande utvecklat en sällan skådad finess för det där. Jag vet precis var streckoden går att finna på respektive vara och vänder därför snabbt och galant alla varor rätt. Så att det knappt märks, och jag slipper framstå som den där löjliga killen som gör som han blir tillsagd. Såhär kan det se ut när jag handlar:

En sak som stör mig en aning är att jag näst intill aldrig har blivit tackad av kassapersonalen för att jag följer dessa anvisningar. En enda gång har jag blivit tackad under alla mina år som streckkodsvändare! Fattar de inte att det allra effektivaste sättet att bibehålla ett gott beteende är att belöna det, och då menar jag inte med rabatt eller ett telefonnummer eller liknande, ett jävla tack räcker!

Nu såhär när våren på allvar börjar visa sig börjar också väderpratet dugga tätt. Jag har ett problematiskt förhållande till väderprat.  Jag har som princip att aldrig vara den som tar upp vädret till diskussion och om nån gör det med mig mår jag riktigt dåligt faktiskt. För mig är det så tydligt att man inte har nåt annat att prata om när det ämnet dyker upp.

Jag menar, man pratar ju aldrig om vädret med nån man känner och gör man av nån anledning det så kan man vara säker på att samtalet är påväg att gå över i en pinsam tystnad. Väder är döden för alla samtal!

När jag jobbade i hemtjänsten var det en mycket klok gammal dam som sa: "Vad skulle vi prata om om inte vädret fanns?" Hon insåg att det enda vi hade gemensamt var det väder vi var tvugna att anpassa oss till. Det fick mig att undra: Kan man ha en diskussion om vädret utan att kallprata?

Jag tog upp denna fråga med min bror en gång och bara det kändes som kallprat. Man kan fan inte ha en ordentlig, riktig diskussion om vädret. Ni behöver alltså inte svara på frågan …

När jag var liten...och det började närma sig vår, nånstans mars-april...

Då sa alltid min mamma att jag inte skulle ta av mig jackan hur varmt det än blev, för man ska nämligen "svettas in våren". Annars kan man faktiskt lätt bli förkyld av den lömska vårluften (för det är ju aldrig så varmt som man upplever det). Jag har alltid kört stenhårt på det där, gör det fortfarande. Jag går såklart inte runt i vinterjacka när det är 15 grader ute men jag får heller inte för mig (som killen i bakgrunden nedan) att det är sommar och sol och att man kan ha kort, tajt kjol vid den temperaturen. Att man måste vara så jävla ivrig...jag förstår inte.


Jag har öppen skinnjacka, precis rätt vid 15 grader. Men killen i bakgrunden har fått för sig att 15 grader är en tropisk temperatur...stackaren.

Idag fastnade jag med jackan i bildörren. Centrallåset var ur funktion (blir så ibland) och jag gick runt och låste alla dörrar manuellt. När jag skulle låsa bakdörren råkade jag fastna med jackan i dörren. Jag satt preciiis så tajt fast att jag inte kunde sträcka in handen genom framdörren och låsa upp. Ett par damer i 45-årsåldern närmade sig och jag gjorde ett sekundsnabbt övervägande mellan att ta av mig jackan och låsa upp eller be dessa damer om hjälp. Jag valde det senare. De skrattade åt mig, visserligen tyckte jag också att det var roligt men deras skratt gav mig en olustig känsla. De skrattade delvis för att de hade makt över situationen, de bestämde om jag skulle få komma loss eller om jag skulle sitta fast (nu kunde ju jag ha tagit mig loss på egen hand, men det visste nog inte dom). En av damerna frågade om det var dolda kameran. ”Ja det är det, ni kan titta där borta”, sa jag. De vände sig om, när de vände tillbaka var jag borta...